Bokmässan...

 

Inte för mig i år...
(Bild: DN)

Alldeles förrådd...

image2125

Åsa och jag är födda med ett år och fem dagars mellanrum, det är alltså fem dagar mellan våra födelsedagar.
Så länge det var en fördel att vara äldst gjorde jag inte annat än drog fram det där året och de fem dagarna, sedan blev det inte lika intressant och nu har jag sedan länge fyllt färdigt.
När vi var små firade vi vartannat år på Åsas födelsedag och vartannat år på min. Kalasen slogs ihop till ett enda stort kalas, det var praktiskt och bra, ingen klagade.
Utom jag. Det praktiska hade jag inget till övers för, jag ville ha min vilja fram och kunde vara sur ett helt år i sträck. Och fem dagar. Min viljestyrka var ett gissel för alla som hade med mig att göra och så är det fortfarande. Jag går fram som en International Harvester slåttermaskin, där jag har gått fram är det bara stubben kvar. Jag ska ha min vilja fram men när jag får det blir jag genast osäker. Börjar ifrågasätta om det beviljade är vad jag egentligen vill och ångrar mig enormt. Vill be hela världen om ursäkt och särskilt Åsa.
Jag minns inte hur det var med kalasen, om jag fick min vilja fram eller inte, men en sak är säker - hade jag fått det hade jag ångrat mig ett år i sträck. Och fem dagar.
Ångern syntes inte utanpå. Den var ett obehag som låg under ytan, ett surr som när det är en fluga i rummet. Man står inte ut med surret men flugan går inte att komma åt.
Att få sin vilja fram är att dö en smula och med en födelsedag är det samma sak.
Jag hatar födelsedagar.
Inte för att jag inte vill bli äldre, utan för Ja må hon leva-sjungandet, skålandet och hurraropen. Samfälld sång och unisona hurra-rop, det fattas bara de utsträckta armarna och Hitler-mustascherna.
Jag tycker inte om det; all uppvaktning på min instundande bemärkelsedag undanbedes.


Åsa och jag fyller år på hösten.
Jag minns inte vad för blommor vi hade på födelsedagskalasen, blomsterprakten på höstarna var så överdådig att det inte går att minnas alla blommor utan att minnet överbelastas och proppen går.
Jag minns bara vårblomningen. Hur vårblommorna kom en art i taget, försiktigt så man skulle hinna med att erkänna ankomsten.
Tussilagon först, den grundläggande tussilagon. Tussilagon slog ut på slänterna mot järnvägen och spred sin hästhovslukt redan innan snön hade gått bort. Tussilagon stack i näsan, men innan den gjort någon skada var tussilagotiden slut.
Då kom blåsippan.
Omsorgsfullt sluten, tills blombladen slogs upp. Man visste alltid var blåsipporna växte, att de omöjligt kunde spira på samma växtplats som tussilagon. Blåsippan med sin ljuvliga blåsippsdoft, mild men ändå särdeles närvarande, intensiv och ändå inte påträngande.
Blåsippan var sig själv utan att göra väsen av det.
Sedan var det gullvivans tur, den dominanta gullvivan med sin påflugna fränhet. Gullvivsbacken så full av gullvivor att Sven Jerring borde varit där för att berätta om det. Gullvivor överallt, gullvivor som fläker ut sig, gullvivor, gullvivor...
Det var samma procedur varje år, jag stack näsan i gullvivorna, näsan svullnade upp och öronen, jag såg ut som Babar, den lille elefanten, samma elände varje gullvivssäsong. Inte en tanke på följderna som aldrig drabbade bara mig utan hela familjen och momma mest.
"Huvvaligen, ståsche", sa momma - ståsche betyder flicka och huvvaligen vad det låter som.
"Huvvaligen", sa momma och blev alldeles förrådd. Att vara förrådd var att inte veta vad man skulle ta sig till, förrådd fanns mest i formen alldeles förrådd. Förrådd har ingenting med svek att göra och om så vore så var det jag som svek släkten med att vara så obotligt den jag var.
"Huvvaligen", sa momma, alldeles förrådd.


Det var dubbelt så mycket huvvaligen med mig som med Åsa.
Åsa var den som klättrade upp i toppen på asparna men det var jag som ramlade ner.
En gång hängde vi upp och ner i knävecken på piskställningen.
Plötsligt kände jag att här kan jag inte hänga upp och ner som en fladdermus längre så jag släppte taget.
Att jag varken fick hjärnskakning eller bröt nacken var på guds försyn.
"Huvvaligen, ståsche", sa momma, det var allt hon sa, "huvvaligen ståsche".


♦ Hoppas du inte tar illa upp Bodil, att jag publicerar din alldeles egna text här. Men det är inget illvilligt intrång - bara en välmenande hyllning...♦

(Text: Utdrag ur Mitt första liv - den gudarna älskar dör inte via
Modernista) (Bild: Finistére)

Deckarnas framtid?!

image2064
Läs artikeln om deckarna i DN...
(Bild: Blodgruppen via SVT)

Lessing på ABF...

image2039

Ebba Witt-Brattström talar över nobelpristagaren Doris Lessing och Agneta Ekmanner läser valda texter.

Tid och plats: Måndag 3 december, kl 19.00, ABF-huset, Sveavägen 41

Entré 50 kr

(Bild: Doris Lessing via Stina Wirsén) (Källa: ABF)

Bodil bär över tusen år...

(Bild: SvD)

Kom och hälsa på mig om tusen år...

image1977
Idag ger
Bodil Malmsten ut sin bok Kom och hälsa på mig om tusen år - köp den, gör det nu, Bodil är grym!

Kom och hälsa på mig om tusen år är en fristående fortsättning på Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, min loggbok, dagslägesberättelse, journal. Fristående för att ingenting som har hänt förut har hänt igen, fortsättning för att ett nytt år har följt på det förra.


Världen är gammal men det som händer är nytt. Vem hade trott att hela västvärlden - inklusive Frankrike och Italien - utan vidare skulle finna sig i rökförbud på barer och restauranger?

Den här boken handlar inte om förändringen av västvärldens rökvanor, självklart inte, den handlar om sig själv, om sin författare, om sina läsare. En bok handlar om vad den handlar om och skulle jag - med några ord - kunna säga vad boken handlar om hade jag inte behövt skriva den.


Bodil Malmsten, Finistère


(Bild och källa: Modernista)

24 timmar i oktober...

image1947
Caroline Giertzs senaste roman 24 timmar i oktober verkar intressant - provläs en liten bit...

Eva-Maria lever tillsammans med tre barn, hund och maken Karl i ett radhus på medelklassavstånd från Stockholm city. Eva-Maria la konstnärskarriären på hyllan för att ta hand om familjen och har inte sovit på eoner - känns det som. När hon ser sin man hångla upp dagisfröken faller hennes värld samman. Hon lämnar familjen och radhuset åt sitt öde och drar in till stan. I en stol hos innefrisören Pellegrini hittar hon nyckeln till sitt inre - och till huvudstadens glamorösa uteliv, allt medan familjen och radhuset förfaller.

(Bild och källa: Normal förlag)

Liza Marklund får Svenska litteraturpriset...

image1939
Jag gillar
Liza, hennes böcker om Annika Bengtzon med Katarina som uppläsare är de bästa! Och filmerna...
(Bild: Liza Marklund)

Hennes mjukaste röst...

image1641
Läs första kapitlet ur Bengt Ohlssons roman "Hennes mjukaste röst" och hans krönika i DN...
  Kvinna överges av man.
Kvinna kör av väg.
Kvinna hamnar på sjukhus.
Kvinna får söt hundvalp.
Kvinna lycklig igen.

(Bilder: SR och DN) (Citat: Sara Danius)

Kom och hälsa på mig om tusen år...

image1528
Boken heter det. Kommer i oktober. Blått omslag med ett skepp i solnedgång över Atlanten.
Vi fick in den på rätt antal sidor utan att döda fler älsklingspassager än nödvändigt.
Kill your darlings, det hör till, men det kan vara mer eller mindre blodigt.
Den här gången blev det medium.


Till er som inte läser
Bodils blogg; ni vet inte vad ni går miste om! Små glimrande ögonblick...

(Billd och källa: Finistére)

Ligga som ett o...

image1352

I oktober, lagom till bokmässan, släpps Inger Frimanssons nya roman Ligga som ett o. Jag ser verkligen fram emot att lyssna på Gunilla Röörs inläsning! Hej, Göteborg - här kommer jag...

Romanen om Nina har många gemensamma drag med Inger Frimanssons eget liv. Det är en uppväxtskildring som handlar om att ha rädslan boende inom sig och ändå alltid dras till det farliga och förbjudna. Och om hur den unga Nina hittar fram till skrivandet.


Ninas familj har i början många tillfälliga boenden. Det hänger ihop med pappas jobb. Än bor de hemma hos mormor och morfar i Slite, än i andra tillfälliga bostäder. Så småningom hamnar de i Jönköping, frikyrkobältets mekka.

Nina har redan tidigt en ovanligt livlig fantasi. Hon drömmer ofta om att vara någon annan än den alldeles vanliga, ganska tysta och blyga flicka som hon är. Döden Långrock kommer på besök då och då, först tar han gammelmorfar, sen farfar och farmor. Och de är ju gamla. Men så en dag slår han till och kniper hennes farbror, som är pappa till de små kusinerna. Det gör henne ursinnig och rädd. Hon vet ju att alla familjer förr eller senare får sin beskärda del av sorgen. En tant hon har träffat brukar säga så. Och hon vet att Döden Långrock också vill åt hennes lillasyster.

Tidigt har hon rädslan boende inom sig. Ändå dras hon till det farliga och förbjudna. Ofta flyr hon till skrivandet. Hon börjar tidigt, skriver sagor, dikter och romaner - liksom deckare om ond bråd död. Emellanåt får hon alster publicerade i olika tidningar. Som gymnasist vinner hon det så kallade Lilla Nobelpriset och inbjuds till Stockholm för att delta i högtidligheterna på Konserthuset. Hon börjar drömma om att kanske någon gång få en bok utgiven på riktigt.


(Bild och text: Nordstedts)

Bodil i pocket...

image1232
Nu har
Bodil Malmstens bok För att lämna röstmeddelande: TRYCK STJÄRNA kommit ut i pocket.

Hon skrev också pjäsen TRYCK STJÄRNA som spelades under 2005 på Dramaten med Marie Göranzon, Björn Granath, Julia Dufvenius, Peter Engman, Emma Idén Asker och Mathias Nordström i rollerna. 


Det finns böcker om hur man ska leva, om hur man förverkligar sig själv och blir en lycklig människa.
För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA är en sådan bok.
Du tar personerna i boken som förebild och gör tvärtom.

För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA är en lägesrapport inifrån dagens Sverige.
Fem svenska människor i olika åldrar pratar för sig själva.
De skulle kunna prata med varandra men eftersom de är svenska människor som inte känner varandra så gör de inte det.
Bert-Ove är långtidssjukskriven och heltidsensamstående.
Giselle är överklass men har råkat bli anhörig och därmed underklass.
Edvard har allt men går omkring och skjuter upp att skjuta sig.
Jessica har en vrede som är större än hon själv och det är bra.
Och Thomasine, en gammal kvinna från Norrlands inland, tränar på kärlek men inte hat.
Det är inte synd om de här människorna och det är inte jag som är Thomasine.
Inte mer än vad jag är Bert-Ove, Giselle, Edvard, eller Jessica.

För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA är en bok.
Att det går en teaterpjäs på Dramatens Lilla Scen med titeln Tryck stjärna är inget sammanträffande ? det är samma författare och i stort sett samma personer på scenen som i boken. Men sedan tar likheten slut.
En bok och en teaterpjäs - mer olika blir det inte.
Att läsa en bok är något av det privataste man kan ta sig för. Det privataste. När du läser en bok är det du som bestämmer vad det står och hur fort det ska gå.
Ingen - inte ens författaren - särskilt inte författaren! - har rätt att säga att du läser fel.
Det är du som läser och du har rätt.
En teaterpjäs är en offentlig sak. Du en del av publiken och som publik är du del av föreställningen.
När du läser en bok är det du som är föreställningen.
(Bild och text: Modernista)

Livstid...

image1161
Läste just att
Liza Marklund kommer ut med en fortsättning på Nobels testamente i höst, närmare bestämt den 22 augusti. Tur för mig som är helt fast i Lizas böcker om Annika Bengtzon! När de dessutom läses in av Katarina - ja, då finns det ju inget giltigt skäl att INTE lyssna på dem...


Sveriges mest kända polis hittas mördad i sin säng. Hans treårige
son är spårlöst försvunnen.
Polisens hustru, Julia, framstår snart som den skyldiga. Hon var där, hon hade motiv, och mordvapnet visar sig vara fullt med hennes fingeravtryck.
Efter en summarisk rättegång döms hon till livstids fängelse av en enig domstol.
Men Julia hävdar sin oskuld.
Det var inte hon!
Det var en annan kvinna, en som hon aldrig sett förut, som mördade maken och kidnappade sonen.
Ingen tror henne.
Ingen - utom möjligtvis hennes bästa väninna, Nina, som också hon är polis.
Och kanske även Annika Bengtzon.
Annika är ytligt bekant med Nina och Julia.
Nu misstänks Annika för en brand i sitt eget hus, och hon ser allt fler paralleller mellan sig själv och den livstidsdömda Julia.
Thomas har lämnat henne och kräver vårdnaden om barnen. På Kvällspressens redaktion härskar kaos då nedskärningar innebär att många journalister ska sparkas.
Annika flyr in i sitt arbete och undersöker den mördade Davids förflutna.
Och om Julia talar sanning så återstår de fundamentala frågorna:
Var är den treårige sonen?
Vem håller honom fången?
(Bild och text: Piratförlaget)

Nu har de gjort det igen...

image1064
Äh, men herregud! Jag kunde inte hålla mig för skratt när jag fick syn på
Lyssnarklubbens nya omslag. Jag stod vid brevlådan på gatan och brast ut gapskratt, om någon hört mig så måste de ha trott att "Nä, nu - nu har det släppt helt!". Men det var inget glatt skratt, utan jag skrattade med en känsla av vanmakt och hopplöshet. Jag kan inte för mitt liv förstå vad de sysslar med där på Lyssnarklubben. De måste vara tokiga eller i alla fall totalt form-blinda, hur bara kan de släppa igenom ett sånt här omslag. Jag förstår om de vill ha Katarina på omslaget, eftersom hon är den flitigaste uppläsaren och säkerligen den mest uppskattade också! Men inte på det här sättet, de kan bara inte förstöra hennes ansikte sådär! Okej, förra gången blev jag ärligt förvånad, men man kan alla göra ett fel, men att göra samma fel än gång till, det är bara helt sanslöst! Nä, nu orkar jag inte längre och den här gången ska jag inte skriva till dem och klaga, för det hjälper tydligen inte ett dugg, så nu är det slut. Nu ska jag istället lyssna på den här och liva upp mig lite...

Ljudboken...

image957

De får inte höja momsen på ljudböcker, då kommer försäljningen att dala - och det vill vi ju inte! Nej, ljudboken måste finnas kvar! Ge den istället samma status som "vanliga" böcker och därmed en lägre moms. Läs debattartikeln i Aftonbladet...

(Bilder: Talande böcker)


Kvinnliga klassiker...

image932
I Malous
Efter tio tidigare idag, så tipsade Stina Ekblad om kvinnliga klassiker - se inslaget på webben! (Hoppas att de lägger ut länken snart...)

PS. Stina är verkligen BRA! När hon läste ett litet stycke, så sjönk man bara helt in i texten...

(Bild: Stina Ekblad)

Mirja Unge

image919
Läs artikeln i DN om Mirja Unge och hennes bok "Brorsan är mätt"... Är själv ganska nyfiken på den faktiskt!

(Bild: Mirja Unge via DN)

Bodil och Ben...

image914
Läs artikeln i DN där Bodil Malmsten träffat Ben Watt, med anledning av hans bok "Patient", som just kommit ut på svenska...

(Bild: Bodil Malmsten och Ben Watt via DN)

...slutet på historien.

image863
Så kallas SVT:s nya 
skrivartävling - kul idé! Jag vet i alla fall vilken av historierna som jag gillar mest...

(Bilder: SVT)

Vad har ni gjort?

image829
Idag fick jag
Lyssnarklubbens påsknummer hem i brevlådan, men jag blev helt chockad när jag såg vad de hade gjort med omslaget! Det ser ju helt sjukt ut! De har "klistrat" böcker på Katarina Ewerlöfs ansikte! Förstår ni?! De har täckt Katarinas ansikte med de aktuella bokbilderna, så att man bara ser en liten strimma av hennes ansikte. Det ser helt galet ut, som om Katarinas ansikte bara är en bakgrundsbild, som det inte spelar så stor roll hur mycket som syns av den, men herregud - det är ju hennes ansikte! Så får man väl inte göra bara sådär?!

PS. Det här skriver jag inte bara för att jag tycker att Katarina är superbra och allt det där, utan det är av princip, man kan ju inte förstöra en människas ansikte sådär, det gäller alla och inte bara Katarina! Detta hade dessutom sett fult ut oavsett om det varit ett ansikte eller ej, så fort en bild har ett direkt motiv, så kan man ju inte täcka över bilden på det här sättet... Är de i behov av en ny layout-person eller?

Tidigare inlägg