Kyla...


Här är stillhet å tystnad, nu när marken färgats vit
från den trygga, gamla kyrkan klingar sången ända hit
Jag har stannat vid vägen, för att vila mej ett tag
å blev fångad i det gränsland som förenar natt och dag 

Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram
har förenat dom själar som finns med oss här i tiden
å jag vet att dom som har lämnat oss, har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor, så länge vi är här 

Där, bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en,
kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen.
Vi är fångar i tiden, som ett avtryck av en hand på 
ett frostigt, gammalt fönster som fått nåd av tidens tand 

En sekund är jag evig, å sen vet jag inget mer...
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan.
Jag är här, å mitt på en frusen väg finns det värme ändå
fastän snön börjat falla och himmelen blir grå 

Och ett sken ifrån ljusen bakom fönstrets välvda ram
har förenat dom själar som finns med oss här i tiden
å jag vet att dom som har lämnat oss, har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor, så länge vi är här.
(Bild: Finistére) (Text: Koppången
)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback